Jag hoppar

Sedan jag var liten har jag älskat att skriva. Jag skrev berättelser så snart jag kunde få ner i alla fall något så när begripliga ord på ett papper. Ofta var de fulla av dramatik. Jag visade upp dem för mina föräldrar, väldigt stolt och utan blygsamhet. 

Några år senare startade jag en klubb med min kompis där vi varannan vecka gav ut en tidning till våra medlemmar. Fokus var på djur och pengarna vi fick in skänktes till djurrättsorganisationer. Handskrivna var de så klart och sedan kopierade och hophäftade innan vi, mycket nöjda, delade ut dem. Alltid ogenerade över vad vi åstadkommit. Enbart belåtna över att få dela med oss.  

Skrivandet har ständigt funnits med mig sedan dess. Dock inte lika intensivt och absolut inte lika publikt.  

När jag för nästan exakt ett år sedan bestämde mig för att sluta på mitt jobb så beslutade jag mig också för att ta vara på tillfället att på riktigt skriva på min bok som legat i mitt huvud under en längre tid. Lyckan var total. Äntligen skulle det kanske bli gjort. Samtidigt var prestationsångesten stor. Det kändes inte längre lika ogenerat och lätt att tala om denna dröm. Förväntningarna och pressen skulle då bli för stor. Så jag berättade inte för någon. Förutom för min familj så klart (som nog annars hade blivit rätt så konfunderade över vad jag sysslade med på dagarna).  

För några veckor sedan skrev jag äntligen på ett förlagskontrakt och i början av nästa sommar kommer min första ljudbok att ges ut via Bokförlaget Nona. Min barndomsdröm har gått i uppfyllelse. Jag är väldigt glad och ser fram emot detta enormt mycket. Prestationen är otroligt publik men jag söker i mitt inre efter den där oblyga lilla tjejen som stolt visar upp sitt verk. Varsågoda! Här får ni! Titta vad jag har gjort!