Jag hoppar

Nu har det snart gått tre månader sedan jag satte min karriär på paus och slutade på mitt jobb inom social media på ett stort svenskt företag. Tre månader :-o!!! Det känns helt galet verkligen att det har gått så lång tid, samtidigt så känns det som så längesedan jag var där. Jag har märkt hur jag har zoomat ut. Att det som var så viktigt för mig förut - att få allt skvaller och höra hur det går med alla projekt - inte får igång något större puls hos mig längre. Jag bryr mig väldigt mycket om alla fantastiska arbetskamrater jag hade och hur det går för dem, men allt det andra, det har tappt betydelse. Det känns så himla skönt.

 

De frågor jag får för det mesta är "vad gör du på dagarna?". "vad ska du göra nu?" och "har du sökt några jobb?". Det jag kan säga att dagarna går otroligt fort och de är fulla av allt det jag inte tog mig tid till innan, dvs reflektion, ta hand om mig, ta hand om min familj och spåna på olika projekt. Vad jag ska göra nu vet jag inte än, jag trivs så bra i denna nya känsla av lugn att jag inte har någon stress över att fundera ut det. Och nej, jag har inte sökt ett enda jobb. 

 

Däremot har jag tränat massor, skrivit ännu mer, välkomnat barnen när de kommit hem från skolan med tända ljus, musik, samtal och mellanmål. Jag har gått på massagebehandlingar, träffat vänner på stan, sovit ut om morgnarna och bara tänkt ikapp. Innan denna paus från jobbet så minns jag inte ens när jag tänkte ikapp senast. Är inte det galet? Att inte ens ha tid för sina egna tankar. Men det var så jag var van att ha det. All ork och alla tankar gick åt till jobbet och sedan jobbade huvudet övertid med att hinna ikapp med barnen och maken. Nu skulle jag säga att hela jag hade en felbalans. Det skulle jag nog ha sagt då med i och för sig. Men då hade jag ingen som helst ork att göra något åt det.